7. Känslor

Ur det vardagliga medvetandets synvinkel förefaller det oss som att våra känslor (förnimmelser, emotioner och själsliga upplevelser) beror på yttre omständigheter: av fara uppstår rädsla, av ett hårt ord – såradhet, av ett begånget misstag – skuld, av mötet med den älskade – kärlek, av barns ”dåliga beteende” – irritation och så vidare.

Men ur Skaparens Medvetandes synvinkel är allt tvärtom – i vårt medvetande finns redan undermedvetna (omedvetna, automatiskt aktiverade) program för att utlösa vissa känslor och emotioner. Man kan kalla dem känslomönster. Och det är just dessa känslomönster som ur den ”kvantsoppan” föder fram (attraherar till vår verklighet) motsvarande omständigheter: rädsla föder faror och hot, kränkthet – en förövare, skuld – misstag, skam – bevis på din obetydlighet, ilska finner någon att vredgas på, hat finner sig en fiende och så vidare.

Känslorna är primära, och de yttre omständigheterna är sekundära. Förändra dina känslor, och Du förändrar din verklighet.

Denna mekanism är mycket nära förbunden med såväl mekanismen för förverkligandet av våra trosföreställningar som begärens fysik. Vissa trosföreställningar föder vissa känslomönster, andra trosföreställningar – andra. Som vi redan har sagt, är tron på

en objektiv, oberoende av oss existerande verklighet förbunden med genomlevandet av en mängd rädslor: rädsla för döden, rädsla för livet, rädsla för fördömelse, rädsla för misstag, rädsla för konflikt, rädsla för att bli utan pengar, rädsla för att bli sjuk, rädsla för fysisk och emotionell smärta, rädsla för morgondagen, rädsla för förändring, rädsla för barnen, för deras framtid, rädsla för nya begynnelser, rädsla för rädslan…

Som ett resultat koncentreras alla våra önskningar kring viljan att trygga sig själv och sina nära, att skydda mot alla möjliga rädslor och hot, vilket under den ”objektiva verklighetens” villkor per definition är omöjligt. Och ju mer vi försöker skydda oss (tjäna mer pengar, få mer kontroll, makt över andra människor o.s.v.), desto fler anledningar till oro får vi, och hotens omfattning växer tvärtom. ”Ju högre man flyger, desto hårdare faller man”.

Men Tron på att vi själva, med vårt medvetande, skapar vår verklighet, besjälar oss, öppnar vida möjligheter för inspiration och skapande, intresse för Sig Själv, och aktiverar lusten att söka och utforska Orsaken i sig själv, självkännedom, ger oss möjligheten att lära oss aktivera just de känslor vi vill uppleva, genom att förskjuta vårt sinnes fokus från ”yttre” tänkande, analys av yttre händelser, till betraktande av inre tillstånd och självreflektion. Tron på att vi är skapare i alla avseenden stimulerar oss att lära oss behärska oss själva, att gradvis försvaga (och sedan helt stänga av) programmen för reaktion på yttre

retningar, och tvärtom, förvärva färdigheter i att medvetet samskapa sitt tillstånd – genom Sanningens levande ord, i bön, meditation, sinnets disciplin, medvetet iakttagande och förvandling av sina känslor, ända fram till genomlevandet av den Villkorslösa Kärleken och alla Dess nyanser: från en finstämd själslig bävan till Gudomlig Nåd och Enhet med allt som är.

Skaparens Medvetande ger oss en sådan frihet till kreativt självuttryck och öppnar sådana perspektiv av Högsta Njutning genom medveten styrning av vårt tillstånd, att våra önskningar i kapplöpning driver oss till att uteslutande ägna oss åt detta: att allt djupare och bredare veckla ut våra kreativa möjligheter, våra talanger, lära känna oss själva, bemästra allt nyare verktyg för medvetet skapande och utvidga arsenalen av verktyg för arbete med medvetandet, så att det växer till ett helt träd av Medvetandets Teknologier, i själva verket Livets Träd, vars sötaste frukt blir Kärlekens Teknologi. Varför Teknologi? Därför att vi nu kan aktivera, samskapa Kärlek medvetet, genom att styra vårt medvetande. Det finns nyckelsteg som, när de tas, ger oss ett garanterat resultat. Vad är detta, om inte en teknologi?

Ja, denna teknologi, Kärlekens Teknologi, kräver av oss att vi först bemästrar en mängd fundamentalt nya färdigheter, ”Skaparens medvetandes finmotorik” – att disciplinera vårt sinne, flytta uppmärksamhetens fokus till känslorna, lära oss styra vårt energetiska

tillstånd genom att täppa till läckor och öka inflödet av livsenergi, upprätthålla medvetandets hygien, medvetet välja Tron på fullkomligheten i allt som sker, gång på gång återta Skaparens Ansvar i alla situationer och alla omständigheter, uppnå en stabil inre dialog med de Högsta, tidlösa aspekterna av sitt Jag (Övermedvetandet, Den Förenade Själen, Den Förenade Anden, Gud Fader-Moder, Kristusmedvetandet, förfadersgudarna och mentorsgudarna, med sitt Högre Jag), söka och finna Orsaken till allt som sker endast i Sig Själv, dagligen utveckla sina talanger med njutningens kompass snarare än plikternas som riktmärke – kort sagt, lära sig leva ur Glädje, och inte ur rädsla och skuldkänsla (”och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”) samt mångfaldiga andra viktiga och till sin inre kraft och verkan mäktiga, men till sin inre förnimmelse mycket lätta – kort sagt, fantastiska och suveräna – medvetandefärdigheter; därför kommer allt detta att ta en viss tid, så var inte för sträng och krävande mot Dig Själv på denna väg, ty i slutändan rättfärdigas allt detta genom tillgången till de Högre verkligheterna och den Högsta Njutningen som är inneboende i vår gudamänskliga natur – den Absoluta, Villkorslösa, Eviga Kärleken.

Och det allra viktigaste i denna Teknologi, Kärlekens Teknologi, är att vi kan skapa Kärlek, i praktiken ett Levande Paradis, mitt i vilket helvete som helst, och upphöja varje smärta, lidande och oro till deras allra högsta potential – nya och åter nya

facetter av våra talanger och nyanser av den Gudomliga Kärlekens gränslösa Regnbåge.

Så förmår endast gudar. Och Du och Jag skall lära oss detta, Min älskade vän.

Det ligger i din natur. Det gäller bara att vilja det starkt och göra anspråk på det. Göra anspråk på din väg. Förkunna din Gudomliga vilja till att vinna Andens frihet, uppenbara den Inre Sanningen och bemästra färdigheterna i den Absoluta Villkorslösa Eviga Kärleken!

Alltså, känslorna är primära och de yttre omständigheterna är sekundära; det yttre händelseflödet är blott kulisser i vilka de känslomönster vi vant oss vid träder fram. Vad gäller det tidigare känslospektrumet (vrede, kränkthet, skuld, rädsla, skam o.s.v.) kallas dessa känslomönster ofta emotionella laddningar. Dessa inre emotionella laddningar formas hos människan mycket tidigt, under barndomen och tonåren – som ett resultat av upplevda emotionella trauman, och reproduceras cykliskt i det senare livet, varvid de åter och åter framkallar samma emotioner i oss, men måhända med nya människor och i nya livsomständigheter. Kulisserna skiftar, upplevelsernas kärna förblir densamma – fram till dess att människan börjar söka och erkänna orsaken till allt som sker i sig själv och endast i sig själv – ägnar sig åt

självreflektion, självkännedom, upptäcker dessa ”laddningar” och ”oskadliggör” dem.

Och som det sägs i den där anekdoten: ”psykoterapi kommer att ta fem år”. Men med Gud, med vårt medvetandes Arkitekt, tar denna väg, helandets väg, blott några minuter, ja, ögonblick. Det är just för detta helande, denna förvandling och transformation av vårt medvetande som vi behöver Gud. Inte för att ständigt reda ut negativa konsekvenser, utan för att avlägsna själva orsaken. Det är mot detta som vår bön först och främst bör vara riktad:

”Herre, vår Fader, lär oss att i allt och alltid, under alla livets omständigheter, söka orsaken i oss själva och endast i oss själva – och då vi funnit den, rätta till den”, –

påminner oss arkimandriten vid Treenighets-Sergius Lavra, fader Kirill (Pavlov), en nutida helig man och mirakelgörare. Och meningen med denna ”rättelse” är inte att göra om sig själv, utan att genom att bejaka Orsaken i sig själv och ta emot Skaparens Ansvar för sina skapelser, behärska sig själv, återta makten till sig själv och aldrig mer genom sin tro överlämna den åt yttre objekt, yttre orsaker, yttre kulisser, vare sig det rör sig om människor eller ”objektiva omständigheter”.

Den goda nyheten – och den inspirerande delen av detta inre arbete – ligger i att vi till sist

upptäcker att hela vår erfarenhet är fullkomlig, och att även dessa ursprungliga ”barndomens emotionella trauman”, eller som psykologer uttrycker det, ”rot-episoder”, i vilka dessa emotionella laddningar formades, lades där enligt vår egen önskan, var ”planerade” av oss i förväg, av våra högre aspekter, av vårt Gudomliga väsen, som en själens erfarenhet nödvändig för dess mognande och vinnande av visdom. All denna ”brist på kärlek i barndomen”, som psykologer ofta talar om, var mästerligt regisserad för att vi, efter att ha genomgått ett visst antal upprepningar av negativ erfarenhet och utan att finna några yttre lösningar, skulle vända oss inåt och lära oss att själva generera Kärlek, att samskapa Den själva, i stället för att springa med utsträckt hand och tigga om kärlek från andra, lika fattiga som vi – föräldrar, partners, makar, vänner…

Det är just ur erfarenheten av vårt känslomässiga genomlevande av maktlöshet, rädslor, skuld, separation, lidande och kamp – ur erfarenheten av vår andliga fattigdom, skam över vår egen ofullkomlighet, vårt förslavande under alla möjliga laster och beroenden – som önskningarna om andens stärkande föds: önskningarna om att uppnå Högsta Kraft, Högsta Frihet, Högsta Vilja, Högsta Vishet, Högsta Oräddhet, Högsta Njutning, Enhet, Helhet, Samklang och Kärlek – alla de kvaliteter som vi tillskriver Gud såsom den Allra Högsta Potentialen för vår utveckling. Och som vi nu vet är alla önskningar redan uppfyllda; allt handlade bara om att dessa önskningar skulle födas och växa sig starka i oss. Därför

ett tack för detta till alla våra barndomstrauman och alla svårigheter vi stött på längs livets väg. Och just vår starka känslomässiga erfarenhet, särskilt den negativa, tjänade till att förstärka dessa önskningar. Därför också ett tack till alla våra ”negativa” känslor, som tvingade oss att vända oss inåt, att söka och finna (eller rättare sagt, genom vår Tro samskapa) Orsaken i oss själva. Skaparen i oss själva. Gud i Sig Själv.

”Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till”, – säger Kristus i Bergspredikan.

Andens fattigdom, då den blir medvetandegjord av oss, föder i oss motsvarande önskningar, önskningar ”genom motsatsen”. Å andra sidan är önskningarna redan uppfyllda. Det återstår blott att göra anspråk på resultatet och omfamna det fullt ut, att omfamna sin Allra Högsta Potential genom att kalla Den vid dess namn. Och det är här vi övergår till toppen av vårt medvetande, till vårt ”tak”. Vilket, för att säga som det är, utan en sådan grundläggande förberedelse gällande det medvetna valet av sin Tro, erkännandet och harmonierandet av sina önskningar och omskapandet av känslomönstren – kort sagt, utan erkännandet av faktumet att var och en av oss (med sitt medvetande) själv skapar sin verklighet – lätt kan ”slinta” i den moderna instabiliteten i den omgivande verkligheten, om grunden för vårt medvetandes byggnad plötsligt skulle visa sig otillräckligt stadig. Grunden är lagd, väggarna resta, vi går vidare till taket…