15. Observatörseffekten

Genom att sammanfatta det ovan sagda kan den så kallade Observatörseffekten formuleras:

Observatörens medvetandetillstånd (dennes trosuppfattningar, övertygelser, önskningar, känslor, tankar och den språkliga världsbild som upprätthåller dem) avgör den verklighet som observeras av denne.

Olika observatörer har olika verklighet. Den världsbild som är förankrad i observatörens medvetande, det vill säga dennes perceptionsmönster, är primär i förhållande till verkligheten och avgör den, och därmed hela dennes, observatörens, liv. Observatören – det är var och en av oss, varje människa, varje bärare av medvetande. Om observatörens världsbild förändras, förändras även dennes verklighet. Det finns ingen mening med att tvista om vilken verklighet som är mer verklig, eller vilken världsbild som är mer riktig. Det finns endast mening i att utforska om Du är lycklig i Din världsbild och den verklighet som frambringas av den, eller inte.

Olika observatörer har olika verklighet. Men varför uppfattar vi ändå i stort sett verkligheten på ett likartat sätt, varför kan vi tala om vissa för alla gemensamma ting som objektivt existerande, likadant uppfattade av alla, och dessutom utifrån detta bygga ett helt system av samhälleliga relationer: produktion, ekonomi, juridik, statliga och sociala institutioner? Därför att vi har en grundläggande

språklig världsbild, där en stol är en stol, ett bord ett bord, ett skåp ett skåp (även om det med staten och ekonomin redan är mer komplicerat). Språket tillåter oss att förstå varandra, komma överens om ting och samverka effektivt – inte ens bara på nivån av informationsöverföring, utan på nivån av själva skapandet av den kollektiva verkligheten – tack vare språket urskiljer vi, det vill säga formar, ur kvantsoppan av världens alla möjliga tillstånd en för oss begriplig bild av vår verklighet.

Men vad ska vi göra om vi plötsligt upptäcker att vår världsbild, vårt mönster för verklighetsuppfattning, inte gör oss lyckliga? Om vi på grund av den tvingas kämpa mot varandra och mot naturen för vår egen överlevnad, om vi lider, blir sjuka och dör? Om vår kollektiva verklighet har blivit en fabrik av lidande, till vilken vi levererar ständigt nya generationer av våra barn? Och mer därtill: vi som samhälle har redan godtagit detta som en norm, och nu – i skolor och på universitet – studerar vi helt enkelt »den objektiva verklighetens« lagar, och befäster i själva verket denna bild av en för oss främmande och i alla avseenden farlig omgivande verklighet, där om inte naturen, så ekonomin, politiken, konkurrenterna, krigsfienden, massförstörelsevapnen, felaktig kost, rånaren, psykopaten, sjukdomen, läkarfelet, ett dåligt styre, olyckshändelsen och åldrandet – ändå kommer att döda oss? Hur ska vi förhålla oss till allt detta? Hur förändrar man sin världsbild, sitt perceptionsmönster?

Till en början – genom att vilja. Ty önskningar uppfyller sig själva på kvantnivå. Att vilja förändra sina trosuppfattningar och övertygelser gällande den »objektiva, oberoende av oss existerande, verkligheten«. Att erkänna sanningen att vi är gisslan (läs »slavar«) under denna Tro, att börja kalla vid namn de känslor, de emotioner som härrörde ur denna tro och i regel behärskade oss: att erkänna rädslor, kränkningar, skuld, ilska, skammen över vår egen obetydlighet; att erkänna de begär som utifrån vår tros föreställningar, precis som känslorna, behärskade oss och redan övergick till att bli beroenden – frosseri, lusta, otukt, filmmani, begär efter skådespel, beroende av pengar och yttre bekvämlighet, girighet, strävan efter vinning och njutning till varje pris, beroende av kaffe, av sötsaker, av allehanda stimulantia och energidrycker, önskan om överlägsenhet över andra, strävan efter makt, det eviga sökandet efter skyldiga och en yttre fiende…

Och när Du erkänner det rådande tillståndet som onormalt. När önskan att förändra detta växer sig stark inom Dig. När Du har prövat allt – från psykoterapi, affirmationer, visualiseringar, meditationer, NLP-metoder och berömda gurers motivationsträningar till transurfing, ayahuasca, svampar och korrekt formulerande av intentioner, och… upptäcker att allt detta inte fungerar, eller har en begränsad verkningstid och i slutändan resulterar i bakslag, sammanbrott och emotionell utbrändhet med samma kraft och motsatt verkan, då kommer Du att hålla med om att det vore bättre om Gud fanns, och bättre om Han vore Den som inte söker vår tillbedjan, utan

hjälper oss att själva bli skapare av vår verklighet, det vill säga att bemästra vår egen världsbild, att bemästra förmågan att förändra vårt perceptionsmönster.

Det är för detta vi behöver Gud. Inte för att beskydda oss från faror och överösa oss med gåvor, utan för att lära oss att bemästra vårt medvetande, vårt i sanning gudomliga medvetande, att skapa vår verklighet medvetet. Ty vi skapar den ju ändå – varje sekund, varje ögonblick – vare sig vi är medvetna om det eller ej. Men Gud kan lära oss hur vi gör det medvetet. Gud kan hjälpa oss att förändra vårt perceptionsmönster, att kliva ut ur offrets tillstånd och in i tillståndet av en medveten Skapare av sin värld.

Du frågar kanske: varför gjorde Han inte detta tidigare? Varför dömde Han oss överhuvudtaget till denna erfarenhet av lidande, rädslor och kamp för överlevnad, om allt detta bara var en tro, en tro på den objektiva verkligheten, och detta går att förändra? Allt är mycket enkelt, därför att Honom, en sådan Gud, fanns helt enkelt inte; jag påminner om att Gud är en kollektiv trosföreställning, och vi som mänsklighet bar på och födde en sådan Gud just som ett resultat av våra lidanden, rädslor och kamp för överlevnad.

Gud – det är toppen av vårt medvetandes evolution, Det Är Vår Samlade Högsta Potential. Och allt eftersom vi vandrade vår evolutionära väg, utvecklades även vår Gud som en kollektiv trosföreställning – till en början var det bara en Högre Kraft, därefter delar denna Kraft Sig Själv i två, och det uppstår Gott och Ont, frestelse, synd,

Lag och Straff för överträdelse, därefter formas vid en av polerna en Bild av Allattraktion, Högsta Gudomliga Egenskaper och Högsta Njutning, och slutligen framträder Gudomlig Kärlek och ett Högsta Förnuft, så Allomfattande att Gud Offrar Sig Själv för att friköpa oss ur slaveriet (ett slaveri som var nödvändigt för vår tillblivelse), det dualistiska medvetandets slaveri och den materiella verklighetens slaveri.

När vi förändrades – förändrades även vår tro, förändrades vår Gud. Och nu friköper Han oss inte bara genom Sitt Eget Offer ur den tidigare trons slaveri, utan Han lär oss själva att vara gudar, att vara Kärlek, att älska villkorslöst och att medskapa Själva Kärleken.

Kristus – det är samförståndets punkt, och vårt, genom kollektiv tro och helgons strävanden framburna, sätt att förändra vår individuella och kollektiva världsbild, vårt perceptionsmönster. Ett sätt att bemästra Sig Själv. Vårt sätt att bli medvetna skapare av universum. Av hela skapelsen. Av Själva Medvetandet, som ur Sig Självt frambringar hela skapelsen.

Detta är vad det innebär att vara Gud – att skapa Själva Sig Själv ur Sig Själv, att skapa Medvetande ur Medvetande. Vi är den Kollektiva Guden. Och just nu blir vi Honom.

Och Kristus, som förbereder detta verk som helgonens Kollektiva Gud, vilka hängav sig åt Hans skapelse, gör

oss alla till gudar, friköper oss ur de tidigare trosuppfattningarnas och den dualistiska erfarenhetens slaveri, så att vi kan bli partiklar av Den Ende Gudens Kropp, hjälper oss att återfinna helheten, förenar i oss det dualistiska medvetandets poler – Gud och människa, det Manliga och det Kvinnliga, över och under, dåtid och framtid – i ett nytt tredje, i Kärleken. Den Kärlek Som aldrig började och aldrig ska upphöra att vara. Den Absoluta, Villkorslösa, Eviga Kärleken. I Vilken…